Boken Heder och samvete

2014-08-15

Heder och samvete finns nu som pocket!

Länk till förlaget Fri Tankes sida om boken.

Recensioner

Namnlöst 2”I ‘Heder och samvete’, en skakande ny bok om hedersvåld, visar Eduardo Grutzky och Lars Åberg hur makthavarnas osäkerhet ledde vissa av dem att ta parti för hedersvåldets utövare, mot dess offer…Gastkramande vittnesmål om statens feghet inför hedersvåld…
Om det funnes barnförbjudna böcker så skulle den hamna på listan: En ung persons tilltro till hemland och vuxenvärld överlever knappast denna skildring av hur svenska myndigheter spelat under täcket med hederskulturen och förrått sina uppdrag…

Boken visar tydligare än något jag läst hur två antiliberala ideologier, den urbota hederskulturen och den moderna kulturrelativismen, slutit förbund. Sverige anno 1950 skulle inte ha visat något tålamod med hederskulturen. Men för kulturrelativisten är det viktigare att skydda kulturer mot kritik än att skydda individer mot våld…

Säkerligen är en överväldigande andel svenskar ivriga motståndare till både särbehandling och hedersvåld. Men det har inte räckt, eftersom politikerna saknat kurage att konfrontera kulturrelativismen. Om inte Grutzkys och Åbergs bok ruskar dem till sans så kan inget göra det.”
(Nathan Shachar, Dagens Nyheter)

 

”Deras nyutkomna bok ‘Heder och samvete’ är en angelägen berättelse om sveket mot hederskulturens offer. De som bryter mot hedersnormerna har en hel omgivning emot sig, och är ofta beroende av att det finns hjälp bortom den egna familjen eller släkten. Just därför är det, från samhällets sida, så viktigt att erkänna och göra upp med hederskulturen. Exempel på organisationer, debattörer och politiker som ägnat sig åt motsatsen saknas dessvärre inte…

Eduardo Grutzky och Lars Åberg betonar även kopplingen mellan mångkulturalism – identitetspolitik – och relativiserandet av hedersfrågan. Om politiken försöker hitta ‘invandrarrepresentanter’, oavsett vad personerna har för åsikter, hamnar vi snett…

Att offrens rop på hjälp så många gånger har nonchalerats är en skam. Att hederskulturens förnekare gömmer sig bakom ord som mångfald, antirasism och toleran är dubbel skam.”
(Sakine Madon, Expressen)

 

”En av de bästa böckerna just nu:
Varför tolererar svenska myndigheter att omkring 70 000 unga människor inte får gifta sig med den de vill? Att de tvingas anpassa sig till en hederskultur, där hela släkter och klaner bestämmer över deras liv och minsta överträdelse kan få förödande följder. En lågmäld, skakande bok som på ett övertygande sätt visar att den frihet och jämlikhet de flesta medborgare i Sverige ser som en självklarhet inte gäller för vissa utsatta grupper.”
(Ingalill Mosander, Aftonbladet)

”Det är ett samhälleligt misslyckande att denna bok behövs. Fortfarande.
Grutzky och Åberg kartlägger skillnaden mellan hedersmord och andra mord, hur hedersideologin uppstått och fungerar. Punkt för punkt. Pedagogiskt.
Huvudtesen i boken slår mot mångkulturalismen i hedersfrågan och dess följder i praktiken. Mångkulturalister eller kulturrelativister jämställer hedersideologin med ett globalt patriarkalt förtryck, gör det allmänt och abstrakt, slätar ut de specifika dragen. Därför sviker man flickor, kvinnor och även pojkar i hederskulturerna, menar Grutzky och Åberg. De beskriver sambanden mellan politiker och forskare på området, hur rapporter beställts och någon censurerats då den inte gav det resultat som politikern ville ha…
Genom boken går ansvarigas rädsla för att framstå som rasistiska, vilket har styrt synen på hedersfrågan… Är inte mänskliga rättigheter till för alla i landet? Svaret på den sista frågan är jo. Sätt det i verket.”
(Agneta Klingspor, Sydsvenskan)

”Ett annat exempel på den goda viljans haveri är hur svenska myndigheter i åratal slussat skattepengar till diverse organisationer vars företrädare svävar på målet om, eller till och med helt förnekar, förekomsten av hedersvåld. Något som debattörerna Eduardo Grutzky och Lars Åberg i sin bok ‘Heder och samvete’ (Fri Tanke, 2013) nyligen kunde redovisa flera obehagliga fall av.
Ytterligare ett exempel är den märkliga offentliga debatt där många verkar reagera starkare på hur man talar om hedersvåld än på våldet i sig…
I boken ‘Heder och samvete’ citeras Gudrun Schyman i en debatt från september 2012: ‘Jag vill hävda att det är oerhört viktigt att vi talar om allt det våld som finns i Sverige som svenskt. Det är svenska, unga kvinnor som styrs av värderingar som deras familjer har.’
Schyman har på flera sätt rätt. Så låt oss då diskutera problemet på just det viset – vilket många har vägrat att göra. Om de familjer som begår hedersbrotten hade betraktats som svenska skulle nämligen samhället ha gripit in på en gång. Vi hade dessutom sluppit debattörer som krumbuktat sig med överslätande formuleringar om samma strukturella våld mot kvinnor här som där.”
(Huvudledare i Dagens Nyheter)

”I boken ‘Heder och samvete’ av Eduardo Grutzky och Lars Åberg får man en matig exposé över hedersdebattens huvudaktörer och kombattanter över åren. Man kan konstatera att mycket har hänt, men också att mer behöver hända.”
(Boktips på ledarsidan i Svenska Dagbladet)

”Särskilt illavarslande är Lars Åbergs och Eduardo Grutzkys uppgifter om tjänstemän på exempelvis kommunal nivå som genom passivitet eller medveten obstruktion väljer att inte följa politiskt fattade beslut. Det kan exempelvis leda till att bidrag går till olämpliga organisationer och därmed direkt motverkar sitt syfte.”
(Maria Haldesten, Göteborgs-Posten)

”Om fler debattörer, statliga rapportförfattare och myndighetspersoner hade hållit fast vid tanken på universella mänskliga rättigheter – de gäller varje individ – hade värdefull tid inte behövt gå förlorad. I Eduardo Grutzky och Lars Åbergs nyutkomna ‘Heder och samvete’ påminns läsaren om en tid då det fanns en stark kulturrelativistisk strömning i samhällsdebatten och en ovilja att erkänna förekomsten av hedersförtryck i Sverige. Ett svek mot de utsatta – de som kontrolleras och begränsas.”
(Tiina Meri, Sydsvenskan)

”Vi rycker inte längre på axlarna åt unga tjejers ofrihet. Vi försöker förändra och åtgärda – med lagstiftning, med informationssatsningar och med opinionsbildning. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, förstås. Vägen har varit minst sagt krokig.
I boken ‘Heder och samvete’ av Eduardo Grutzky och Lars Åberg återberättas fall från Fryshusets hedersverksamhet Elektra och man får en inblick i de gångna årens systemfel och svek från vuxenvärlden… ‘Nejla är numera gift med en av sina kusiner och har två barn. Hon är långtidssjukskriven.’…
Vår uppgift är att nästa Nejla ska få ett lyckligare slut.”
(Sanna Rayman, Svenska Dagbladet)

”Man kan berätta om hederskulturen på två sätt: antingen genom att utifrån konkreta livsöden skapa en begriplig och lättillgänglig historia om ett våld och ett tvång som många människor lever under i Sverige, eller genom att på analytisk nivå visa hur hederskulturen i vårt land tagit strupgrepp på journalistiken, debatten, myndigheterna och samhället. Lars Åberg och Eduardo Grutzky har valt att kombinera de två sätten i sin bok Heder och samvete. Av det har resultatet blivit en stark, gripande och bitvis upprörande bok…
Det som kanske ändå är allra viktigast med den här boken är den parallellt löpande och viktiga texten som resonerar kring hur Sverige och svenskarna agerar (eller låter bli att agera) inför dessa övergrepp. Jag känner förstås igen mycket från Lars Åbergs artiklar i Sydsvenskan och GP, där han är en av ytterst få journalister som alls tycks bry sig om vart den omhuldade ‘mångkulturen’ är på väg. Han argumenterar i sak och han klär av alla kulturrelativister, oavsett om de finns i kulturlivet eller i politiken. Denna bok skulle jag vilja sätta i händerna på var och en som det minsta bryr sig. Kanske kunde den också göra stor nytta bland alla de människor som funnit ett levebröd i migrationsindustrin, från förläggningar via myndigheter ända upp i de beslutande organen.”
(Thomas Nydahl, författare, nydahlsoccident.blogspot.com)

”Boken genomsyras av ett okuvligt engagemang för alla dessa ungdomar, de som i tysthet lever under helt andra förhållanden än andra ungdomar i Sverige. De vars livsutrymme begränsas av kollektivets beslut. De vars familjer fråntar dem deras mänskliga rättigheter. För de flickor och pojkar som tvingas bära familjens heder, och vars minsta felsteg kan få fruktansvärda konsekvenser…
Författarna menar att i ivern att främja minoritetskulturers överlevnad har man blundat för det förtryck som äger rum inom dessa grupper. De visar också på hur motståndsmekanismer i det de kallar för den djupa staten, det vill säga myndigheterna som ska göra realitet av politiska beslut, står i vägen för utvecklingen. Hur de närmast kan förstås styrda av en egen agenda, där myndighetspersoner oberoende av direktiv fortsätter att agera på samma sätt som de alltid har gjort…
’Heder och samvete’ är en bok som gör ont att läsa… Jag hoppas verkligen att det blir uppståndelse kring denna debattbok.”
(Marie Gröön, dagensbok.com)

”När är man egentligen rasist?… Är det när man kritiserar ett kollektiv som förtrycker sina individer? Eller är det när man vägrar ta ställning för individer som förtrycks av sitt eget kollektiv? Jag anser att det är det senare. Det är individer som har rättigheter och behöver skydd. Kollektiv bör inte kunna hävda någon rätt att inte bli kritiserade. Det vore ett långt kliv tillbaka i utvecklingen om till exempel maffian skulle åtnjuta en frihet att inte bli kritiserad…
I sin bok ‘Heder och samvete: En bok om hederskultur i Sverige’ skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg att det är två faktorer som präglar hederstänkandet. Dels gäller det att samhället eller gruppen inte har haft kontakt med och påverkats av upplysningsidéerna, dels att det inte existerar något offentligt finansierat välfärdssystem…
Ett test på om en kultur är bättre än en annan skulle förslagsvis vara att titta på vilka länder människor söker sig till, vilka kulturer de väljer om de får möjlighet att välja. Och då kan man se att folk inte flyr i någon större utsträckning från modernitetens kulturer till stamsamhällen…
Om vi behandlar ungdomar, som tillhör ett för oss främmande kollektiv, på ett sätt som vi aldrig skulle behandla svenska ungdomar, så demonstrerar vi en främlingsfientlighet, ja kanske till och med ett slags rasism.”
(Birgitta Forsman, Forsking & Framsteg)

”Mest värdefulla att ta del av är de specifika fallen som, i all sin sorglighet och tragik, visar hur en människas situation sett ut och vad som borde gjorts åt den. Intressant är även diskussionen om hur och varför en hederskultur uppkommer. Författarna menar att det är i samhällen eller miljöer som inte kommit i kontakt med, eller påverkats av, upplysningsidéerna. Men att det också krävs att en offentligt finansierad välfärd saknas och att familjen därmed blivit viktigare.”
(Fredrik Borneskans, Dagen)

 

 

Den här mycket välskrivna och engagerande boken tar upp problematiken kring hederskultur och hedersrelaterat våld mot framför allt unga kvinnor, men också mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Eduardo Grutzky är expert på hederskultur och har lång erfarenhet av att arbeta med drabbade personer och Lars Åberg är journalist med integrationsfrågor som specialitet och författare till bl.a. en bok om USA. I boken drivs tesen att hederskulturen är oförenlig med demokrati och att den har sitt ursprung i länder som karaktäriseras av avsaknad av upplysningstankar liksom av en välfärdsstat. En stor del av boken utgörs av en skarpt kritisk genomgång av den svenska debatten om hederskultur och hedersrelaterat våld. Insprängda i texten finns några berättelser om offer för hederskultur hämtade från verkligheten. Dessa berättelser utgör en mycket skrämmande men engagerande läsning. Boken är försedd med notapparat samt käll- och litteraturförteckning.          (Ulf Pauli BTJ Bibliotekstjänst) 

 

 

Eduardo Grutzky och Lars Åberg har i sin läsvärda bok ”Heder och samvete” genom en handfull enskilda fall visat på konsekvenserna av skamkulturen. Men också det svenska samhällets mjäkiga svar på ett hedersbegrepp som i sin yttersta form leder till att människor dödas.

Tvångsäktenskap är bara en av grenarna på skammens träd. Även om man sågar av den kommer knappast trädet att falla. Men det är ändå rätt väg att gå för att på sikt bryta sönder ett patriarkalt system som i sin helhet kolliderar med det liberala samhällets syn på individens okränkbara rättigheter.

Grutzky/Åberg konstaterar att kvinnorna förvaltar mannens heder, sharaf. Och att den är odelbar – man kan inte ha fyra femtedels heder. Så om man bryter ned en del av det ­patriarkala normsystemet blir det på sikt sannolikt svårare att upprätthålla även de andra.

(DN, huvudledare, 2014-02-13)

 

Nyligen utkom boken Heder och samvete, skriven av Eduardo Grutzky och Lars Åberg. Båda har lång erfarenhet av att arbeta mot heders-ideologi. Grutzky startade Elektra och Sharafs hjältar, Fryshusets satsningar mot hedersvåld. Lars Åberg har som journalist följt frågorna under många år.

Det är en skakande bok. Våldet är ständigt närvarande i dessa barns och ungas liv. Daskar, slag och annan fysisk bestraffning är en uppfostringsmetod, inte engångsföreteelser.
Det är det systematiska våldet som dröjer sig kvar när jag läser Heder och samvete. Boken borde ges en självklar plats i samtliga utbildningar som syftar till människovårdande yrken.
I veckan uppmärksammades hur illa barn och unga kan fara i familjehem. Svenska staten har tidigare bett fosterbarn om ursäkt och erkänt underlåtenhetssynderna.
Jag hoppas att de barn och unga som osynliggjorda lever med våld och hot i sina familjer en dag ska ha kraften att kräva sin rätt och då mötas av erkännande från det svenska samhället.

(Annika Borg, Kyrkans Tidning, 2014-02-13)

 

Jag får en känsla av att författarna något överdriver acceptansen av hedersrelaterat förtryck i det svenska samhället och i den allmänna debatten. Och träffsäkerheten är inte hundraprocentig i de rallarsvingar författarna utdelar till höger och vänster – mest till vänster. Men deras bok är ändå tankeväckande och viktig. Det har funnits en tendens att glömma de ungdomar som lever under hedersrelaterat förtryck när strålkastarljuset från rapporteringen kring morden på Fadime Sahindal och Pela Atroshi slocknat.

(Karl-Olof Andersson, Lärarnas Nyheter, 2014-02-27)

 

I Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok ”Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige” listas fyra utsatta grupper: flickor, pojkar, hbtq-personer och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning.

Författarna åskådliggör problemet med mardrömslika berättelser ur verkligheten.Det handlar om unga människor som förråds av dem som säger sig hjälpa dem, som begår självmord eller tvingas att gifta sig med någon som föräldrarna valt. Valet för den som överlever står mellan tvångsäktenskap eller ”evig exil och utstötning, ett ensamt parialiv”.

Jag blir djupt berörd, omskakad, även om jag på nära håll följt utredningen av fem hedersmord, på Sara i Umeå 1996, Pela i irakiska Kurdistan 1999, Fadime i Uppsala 2002, Jian i Katrineholm 2010 och Maria i Landskrona 2012.

Varje gång jag kommer nära det som hänt överraskas jag av de drabbades ensamhet.

På en födelsedagsfest för en tonåring som flytt från hedersvåld upptäcker jag att hon inte har en enda svensk jämnårig kompis, fast hon växt upp här. Gästerna är journalister som skrivit om henne, socialarbetare och poliser som hjälpt henne.

På Fadimes begravning bar hennes kvinnliga kusiner kistan, men var fanns alla svenska skolkamrater? Marias halvsyster Saga beskriver hur de lever i två olika världar.

Det är oerhört svårt att lämna en familj som styrs av hederskultur för den som försöker har ofta inget annat nätverk. Den instängda uppväxten har hindrat nära kontakter med andra delar av samhället. Den unga kvinnan, eller mannen, har inga egna vänner eller kontakter som kan hjälpa dem.

Det som skulle bli frihet utvecklas ofta till katastrof.

Och när det värsta händer är det svårt för omgivningen att få fatt på sanningen. Som Grutzky och Åberg skriver:

”Det här är en värld full av lögner och försök att dölja de faktiska händelseförloppen”.

Så var det med mordet på Maria i Landskrona. Åklagaren tyckte sig inte hitta bevis för att det var ett hedersmord.

(Britta Svensson, Expressen, 2014-05-17)

 

Två tankar på samma gång.

Två veckor på ön Lamu i Kenya har gett mig ökad inblick i detta fascinerande lokalsamhälle som jag besökt flera gånger tidigare. Det är en sällsamt vacker plats fylld av historia och levande kultur. Befolkad av underbara människor som välkomnar mig som besökare på ett sätt jag sällan upplevt någon annanstans på jorden.

Jag vaknade av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Islam håller folk i Herrans tukt och förmaning. Men trots det – eller kanske tack vare det – råder där en artighet och vänlighet som är oerhört förförisk och charmig.

Jag bekänner reservationslöst att jag älskar Lamu och dess invånare.

Hur kan det då komma sig att platsen ger mig obehagliga associationer till Sydafrika? I det landet rådde fram till ganska nyligen ett djävulskt system som kallades apartheid. Det gick ut på att med lagar och regler separera människor. Hålla dem åtskilda och se till att en liten grupp hade alla privilegier medan en stor grupp klassades som mindervärdiga.

Apartheid krossades därför att en upprörd omvärld vägrade acceptera detta inhumana system. Sverige gick i bräschen och satsade miljarder på att stötta det svarta motståndet i landet.

I Sydafrika handlade det om att separera människor utifrån deras hudfärg.

På Lamu handlar det om att separera människor utifrån deras könstillhörighet. Inte därför att männen är elaka, för det är de inte. Utan därför att traditionen bjuder att det ska vara så. Kvinnorna osynliggörs, döljs under svarta tygsjok, tystas ned, motas undan och förhindras att kommunicera med andra än dem som deras män tillåter dem att ha kontakt med. Jag finner inget bättre ord att beskriva detta än apartheid.

Men systemet är så gammalt och vedertaget att få utomstående tycks se det. Än mindre reflektera över det. Jag förstår inte hur det är möjligt. Hur kan en upplyst och bildad västerlänning undgå att se könsförtrycket i muslimska länder?

Den blinda fläcken i ögat är uppenbarligen så stor och dominerande att den förhindrar betraktaren att se verkligheten.

Som reselektyr hade jag med mig Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige. Den utgjorde skakande läsning. Där jag satt på min takaltan på Lamu och blickade ut över havet och den vackra byn, insåg jag att det som är verkligt på Lamu även existerar i Sverige. I förfärande stor omfattning. Och problemet kommer inte att minska i den närmaste framtiden.

Hur länge ska vi vägra se detta? När passerar vi gränsen där det inte längre är möjligt att göra något åt saken?

Jag älskar Lamu men mina två veckor där gjorde mig djupt bekymrad.

Bengt Nilsson på Ethno Press, 2014-12-22