Nydanske_LGBT-personers_levevilkaar

Förslaget är ett svek mot Sveriges barn | Debatt

 Publicerad i Sans Magasin december 2013

I sin iver att verka för mångkulturalism blir många debattörer kulturrelativister som försvarar hederskultur och våld.

Vi lever i symbolpolitikens tid, då många föredrar att prata om hur bilden av ett förhållande ser ut framför att diskutera det faktiska förhållandet och vad man kan göra åt det.

Hederskulturen är ett bra exempel, för i svensk debatt har det länge funnits inflytelserika röster som ansett att allt tal om hedersförtryck är utpekande eller rentav främlingsfientligt, samtidigt som de visat mycket begränsat intresse för förtryckets offer. Det handlar här om teoretiska och ideologiska positioneringar. Hur det går för dem som tvingas leva med hederskulturens konsekvenser blir irrelevant.

Trots att det inte kan finnas något försvar för hederskulturens våld och förtryck, för dess gradering av människovärdet, pågår det år efter år en märklig debatt om denna kultur. Existerar den verkligen, är den värre än andra, måste den inte tolereras i mångfaldens namn, förvärras den inte av myndigheternas klåfingrighet, är det inte i grunden rasistiskt att ens benämna den?

OFÖRENLIGT MED DEMOKRATIN

Hedersideologin har fått fäste i Sverige, men är ett tanke- och normsystem som är oförenligt med demokratin och som struntar i mänskliga rättigheter. Hederskulturen påminner om en maffia och ägnar sig i ordens rätta bemärkelse åt antifeminism och främlingsfientlighet, åt könsmaktsordning och strukturell diskriminering.

Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja fruktar 70 000 ungdomar i Sverige att de inte själva ska kunna välja vem de vill gifta sig med. Det är ett av flera uttryck för att inte alla barn och ungdomar i vårt land har samma rättigheter. De, vars framtidsutsikter och livsval begränsas av hedersideologin, lever i många avseenden i en värld för sig.

På botten av debatten om hedersförtryck skvalpar föreställningen att man inte får ha synpunkter på hur andra människor tänker och agerar, åtminstone inte om de kommer från en annan del av världen. Passiv tolerans har ersatt ett mer solidariskt förhållningssätt. Rädslan för att bli beskylld för allehanda obehagligheter har haft en förödande effekt inte bara på samtalsklimatet utan också på politikernas och myndigheternas agerande.

TRE UPPMÄRKSAMMADE MORD

Hedersdebatten sköt fart efter tre uppmärksammade mord − Sara Maisam Abed Ali 1996, Pela Atroshi 1999 och Fadime Sahindal 2002 − men grunden var lagd sedan flera decennier tillbaka. Besvärliga frågor med anknytning till invandring och integration hanterades med osäkerhet och handfallenhet i svensk offentlighet, och det kunde inte några hedersmord rucka på. Efter släktens mord på Pela Atroshi skrev integrationsminister Mona Sahlin (S) och jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Dagens Nyheter i december 2000:

         Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är    kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor… Vi får aldrig acceptera talet om ‘hedersmord’.

I ett uppmärksammat tal vid Vänsterpartiets kongress 2002 presenterade den dåvarande partiledaren Gudrun Schyman en uppfattning, som hon sedan under vissa krumsprång hållit fast vid:

Kvinnoförtrycket tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Bläddrar man bakåt i myndighetsrapporter och debattböcker om det mångkulturella Sverige finner man också ett tilltal som är både självspäkande och förmanande. I sin plädering för det som då kallades hemspråksundervisning i boken Att vara invandrarbarn i Sverige undrade Karin Wallin år 1978:

Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?

År 1981 publicerade dåvarande Invandrarverket rapporten Muslim i Sverige, och i den framträdde stora likheter mellan de religiösa och de hedersrelaterade tankegångarna. Det svenska samhället och dess värderingar framställdes som ett problem. I rapporten förutspåddes kommande önskemål om ”egna förskolor där barnen skulle kunna få en muslimsk identitet innan de börjar skolan”. Framför allt märktes en oro för flickorna; en del föräldrar skickar dem till hemlandet för att de inte ska påverkas av det svenska ”fördärvet”.

År 1988 gav Socialstyrelsen ut skriften Sjaletten sitter i hjärtat, precis som Karin Wallins böcker spridd som kurslitteratur på universitet och högskolor, som handlar om hur den svenska förskolan bör möta människor från andra kulturer:

Att lämna ifrån sig sitt barn till svensk barnomsorg kan också få en symbolisk innebörd − man överlämnar barnet till ‘Sverige’.

Skriftens författare Ylva Sörman ville även skapa förståelse för den mansroll som hon beskrev som normen inom islam:

Det är männen inom familjen som har till uppgift att vaka över den kvinnliga dygden. Därför kan småbröder ha ansvar och befogenhet att bestämma över en äldre syster. Kvinnans stolthet vilar i oskulden och i ett kyskt och korrekt uppförande.

I texten refererades religionshistorikern Kenneth Ritzén, som betonade att man inte får glömma bort ”invandrarmannen”:

Vad mannen försöker försvara är en slags kollektiv enhet mot det svenska majoritetssamhället. Det är det svenska samhället som utlöser mekanismer som gör att kontrollen över kvinnorna blir betydligt strängare.

I skriften Kulturell mångfald i vardagen och i hälso- och sjukvården, utgiven av stiftelsen Centrum för medicinsk humaniora, skrev antropologen Hedi Bel Habib 1989 om skilda sexualsyner i religiösa och sekulära samhällen:

Man måste erkänna att begreppet ‘tvångsäktenskap’ är felaktigt. Det är en projicering av västerländska värderingar på ett system som har en helt annan logik… I verkligheten finns det inget bevis på att valfrihet och frivillighet i sociala och sexuella relationer är något positivt i sig.

1990 kom etnologen Gillis Herlitz skrift Hot och våld i kulturmötet, utgiven av Statshälsan. Han skriver:

I Sverige har vi en lagstiftning som klart säger ifrån rörande användandet av våld mot barn, även i uppfostrande syfte…  Du ‘vet’ ju att det inte är ett bra sätt att umgås med barnen. På samma sätt ‘vet’ kanske en invandrare att det är rätt att kärleksfullt då och då daska till barnen. Synen på våld tillhör i det här fallet centrala kulturella värderingar.

Under rubriken ”Vad kan du göra?” skrev Herlitz:

Inse att det i kulturmötet är två kulturer som möts. Det är inte fråga om en konstig (flyktingens) och en normal (den svenska) kultur. Det är två lika konstiga eller lika normala kulturer.

Herlitz tycktes alltså mena att en kultur som tillåter våld mot barn ska betraktas som lika ”normal” som en som inte accepterar detta våld.

KULTURRELATIVISMENS STARKA STÄLLNING

Kulturrelativismens ställning har varit stark i den offentliga ideologiproduktionen. Inställningen är att människor från andra kulturer ska mötas med respekt även om de slår sina barn och gifter bort sina minderåriga döttrar. Eftersom det finns brister i det svenska samhället saknas anledning att ingripa mot dem som utsätter sin familj för odrägliga förhållanden. I skydd av sådan missriktad tolerans har reaktionära grupper kunnat flytta fram sina positioner genom att driva krav på särlösningar och institutionell anpassning.

Forskningen kring ämnet har i hög grad varit inriktad på att söka efter strukturella hinder i det svenska samhället. Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, NCK, har regeringens uppdrag att sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer. Trots detta skriver centret på sin hemsida:

Inom forskningen finns ingen konsensus kring vad det omdebatterade begreppet heder innebär… Om hedersvåld definieras som kontroll av (främst) kvinnors sexualitet eller beteende, är detta ett fenomen som förekommer i många länder, om än på olika vis. Historiker har visat att värden som heder och skam har spelat en stor roll för att kontrollera individen även i svenska och nordiska samhällen.

NCK:s beskrivning avrundas på ett sätt som känns igen från många forskningsrapporter och debattinlägg:

Hedersrelaterat våld som utförs i Sverige (kan) inte förstås utan att ta hänsyn till etnisk diskriminering och kulturella föreställningar om invandrare som våldsverkare och/eller offer − föreställningar som kan leda till ökad utsatthet samt förminska och dölja andra former av våldsutsatthet.

Det kan te sig svårbegripligt, men det finns alltså organisationer som tar emot skattemedel för att bekämpa hedersvåld och samtidigt betvivlar att sådant våld förekommer. När Socialstyrelsen fördelade statsbidragen för 2013 till ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete inom det sociala området gick den största summan, 13,3 miljoner kronor, till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS. Vid sidan om ROKS fick kvinnojouren Terrafem 1,45 miljoner kronor. Terrafem söker regelbundet finansiering för insatser mot hedersvåld, trots att organisationen förnekar hedersvåldets existens.

I boken Debatten om hedersmord från 2004 skrev Terrafems första ordförande Bernadita Nuñez att i fråga om morden på Sara, Pela Atroshi och Fadime Sahindal måste

den rådande könsmaktsordningen accepteras som den bakomliggande förklaringen, samtidigt som hänsyn tas till förekommande etnisk diskriminering.

På sin hemsida jämställer Terrafem fortfarande hedersvåld med annat våld mot kvinnor.

Vid en debatt i Stockholm 2012 likställde Angela Beausang, ordförande i ROKS, hedersmord med ”hedersvåld” i Tornedalen. Hon poängterade att ”vi svenskar inte är bättre än de andra, svensk-svenska män dödar också kvinnor”. Vad hon ville ha sagt var att det inte finns någon hedersideologi.

INTERSEKTIONELLA FORSKARE

En begränsad grupp forskare med så kallad intersektionell inriktning har genom åren återkommit i hedersdebatten och intagit talarstolen vid otaliga seminarier och konferenser. Här märks bland andra Paulina de los Reyes, Mehrdad Darvishpour, Diana Mulinari och Edda Manga. Gemensamt för dem är att de drivs av ideologiska föreställningar snarare än omsorg om dem som drabbas av hederskulturen. Intersektionalisterna påstår att hederstänkande finns i alla grupper och att en rad faktorer måste vägas in, såsom kön, klass, etnicitet och så vidare. Just för att den intersektionella hållningen dribblar bort det specifika passar den som hand i handske till den försiktighet och ängslighet som genomsyrar det politiska och akademiska Sverige.

I Debatten om hedersmord skrev sociologen och genusvetaren Diana Mulinari att debatten efter mordet på Fadime Sahindal syftade till att

genom en extrem moralpanik föra in begrepp som hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in mitt ibland ’oss’.

Idéhistorikern Edda Manga slog i Feministiskt perspektiv i februari 2013 helt sonika fast att termen hedersvåld är rasistisk.

Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund, var redan bekant för sina konspiratoriska samhällsbeskrivningar när han år 2004 handplockades av Mona Sahlin som statlig diskrimineringsutredare. I boken Släkten är värst: Om hederskultur intervjuades Kamali strax efter att han fått sitt nya uppdrag:

Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld… Du menar att det bara gäller invandrare, eller hur? Vi kan inte blunda för att svenska män mördar sina kvinnor för sin manlighets skull. Svenska kvinnor kan mördas i Sverige av sina män för att de har sex med andra män. Det kan även socialtjänsten i Norrland intyga. Det finns ingen speciell hederskultur, men våld existerar.

Då hade han redan några dagar efter mordet på Fadime Sahindal skrivit i

Göteborgs-Posten att ”mord där förövaren och offret har svensk bakgrund” kategoriseras som ”modernt” och ”normalt”. Av vem? Han fortsatte:

I den fräcka debatten som förs i svenska medier framställs svenska män som mördar sina kvinnor som värdigare än ’hedersmördarna’.

Vem, vill man fråga, har hävdat att någon enda mördare är värdig?

ARGUMENTEN FÖR HEDERSVÅLD KÄNNS IGEN

Den som följt hedersdebatten känner igen de flesta argumenten och åtskilliga av debattörerna. I antologin Perspektiv på manlighet och heder från 2010 upprepade Mehrdad Darvishpour, lektor i socialt arbete vid Mälardalens högskola, teorin att det är den invandrade mannens förlust av makt och prestige i det nya landet som gör att han kan ta till våld för att försvara sin heder.

En självklar invändning är att hederskulturen har sitt ursprung, sin ideologiska bas och sin dominerande utbredning i de delar av världen som majoriteten av migranterna till Europa kommer från. Det är värderingar de tar med sig, de uppstår inte i invandringslandet. De allra flesta hedersbrotten begås där hederskulturen genomsyrar samhället och utgör en del av dess struktur.

I november 2010 tog Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, till orda på debattsajten Newsmill:

När den ’vanlige svensken’ slår ihjäl sin kvinnliga partner, är då inte det också ett hedersmord?… Jag anser att begreppet hedersmord är rasistiskt belastat, och det skymmer det verkliga problemet med det ökande våldet mot kvinnan.

Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, kritiserade i juni 2013 en informationsfilm om hedersförtryck, som ingick i ett skolmaterial utformat av Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland. Felet med filmen var enligt Jonsson att den visade män från Mellanöstern som förtryckte kvinnor. Så är det inte alls, sa han till SVT:s Östnytt:

Man måste ta hänsyn till det och inte förstärka den stereotypen. Det får ett rasistiskt bakslag. Det här är den bilden som finns sedan Fadime. Den måste bekämpas för att den är felaktig.

Det hela blev knappast bättre av att han fortsatte att argumentera i Dagens Nyheter i augusti 2013:

Vilka är dessa ‘hederskulturer’ som ska bekämpas?… Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.

Stefan Jonsson tycktes mena att hedersideologin är ett påhitt. När han fick mothugg av andra debattörer hävdade han att Europa nu är en plats

där bekämpandet av fabricerade hederskulturer blir en integrationspolitisk hörnsten.

Det är logiskt att de som upprätthåller hederskulturen vill vara ifred med den. För dem är yttrandefrihet ett hot eftersom yttranden som färdas utanför ytterdörren kan leda till problem. För debattörer, som förnekar hederskulturens existens eller bara tycker den kan få finnas som en kultur bland alla andra, har yttrandefriheten också ett begränsat värde om den används för att kritisera sådant som de anser borde tolereras och rentav respekteras.

Själva menar vi att en expansiv hederskultur nu tvingar in frågor om jämställdhet, människosyn och demokrati i den svenska debattens centrum. Det stora bakslaget för yttrandefriheten i världen i dag drabbar kvinnor och flickor i de samhällen och miljöer där deras osynlighet utgör den ideologiska kärnan. De verkliga rasisterna är de som accepterar en segregation där de mest utsatta inte betraktas som lika mycket värda som andra medborgare.

 

Eduardo Grutzky och Lars Åberg


Nathan Sachar skrev i Dagens Nyheter att väldigt få kvinnor utanför hans omedelbara intima krets hade väckt såna känslor hos honom som Nawal El-Saadawi.

Jag måste erkänna att jag inte hade läst Nawals böcker innan jag träffade henne. Mitt möte med Nawal var ett möte med en politisk aktivist, en människorättskämpe, en feministisk gestalt, en kontroversiell politiker, men inte en författare med fyrtiofem romaner bakom sig.

Det var först under ett möte med Svenska PEN som jag hörde några av hennes texter framförda av en skådespelerska. Ett tiotal författare lyssnade.  Nawal lyssnade själv till ljudet av sin egen text på ett främmande språk och njöt uppenbarligen av att försöka navigera i berättelsen. Trots avståndet mellan språken verkade hon förstå vilken del av historien som lästes upp.  När jag hörde texten förstod jag omedelbart hennes litterära storhet.

Ändå kommer jag resten av mitt liv att minnas henne på grund av hennes oerhört invecklade personlighet, från hennes divafasoner till hennes genialiska formuleringar som fick en och annan med kulturrelativistiska tendenser att nästan kvävas av sin egen tunga.

Nawal lämnar ingen oberörd. Vi redigerar nu en intervju som jag gjorde med henne exklusivt för ALMAeuropa.  Intervjun kommer i sin helhet att läggas ut på vår hemsida.  Där uttalar hon ett entydigt stöd för förbudet av slöjan på barn i skolmiljö.

Trots att Nawal har rest över hela världen och även har bott i väst i olika omgångar uttrycker hon ofta en charmig förvåning varje gång hon möter det faktum att man inte nödvändigtvis blir arresterad varje gång man skriver en bok.

Nawal, Cecilia och jag åt middag med en känd svensk författare som berättade att hans bok en gång hade blivit sågad av kritikerna. Då frågade Nawal:

”And did you go to jail?”

När jag berättade för henne att jag hade suttit i fängelse i Argentina frågade hon, med stort intresse:

”Och i vilka andra länder har du varit i fängelse? ”

Som om att bli arresterad och sitta i fängelse skulle vara nästan ett normaltillstånd för en tänkande person.

Nawal  har åsikter om allt : från hur man äter ostron till varför Bush och Osama bin Laden är allierade.

Hennes oförglömliga föreläsning på Södra Teatern kommer i valda delar att läggas ut på hemsidan. Jag hoppas att vi ska kunna visa scenen som utspelade sig efter föreläsningen när publiken, framför allt unga kvinnor med arabiskt ursprung och även män, trängdes framför henne, bugade och lämnade blommor. De hälsade på den gamla kvinnan och många av dem som kom för att visa sin uppskattning var personer som berättade att Nawal hade varit deras inspiration i livet.  Hon behandlades som en kunglighet. När vi skulle iväg från Södra Teatern sprang de efter taxin där hon satt, vinkade och skrek efter henne.

Det var rena rock’n’roll.

Eduardo Grutzky

nawal-1

Publicerad 13 november 2013 i Göteborgsposten

Våra erfarenheter från många års arbete med ungdomar som utsätts för hedersförtryck gör att vi saknar tilltro till forskare och andra debattörer som vill blanda bort korten. Paulina de los Reyes auktoritet i frågan vilar på bräcklig grund, skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg.

Med sitt inlägg i hederskulturdebatten (GP 10/11) besannar Paulina de los Reyes den kritik vi riktat mot det så kallade intersektionella perspektivet, som Länsstyrelsen i Västra Götaland gjort till sitt genom att låta anställda genomgå uppdragsutbildningen Hedersrelaterat våld – perspektiv och kontext.

Hon radar upp så många tänkbara faktorer bakom hedersvåld att ingen av dem får någon särskild vikt. Metoden är välbekant och används för att slippa prata om den ideologi och de värderingar som ligger bakom hederskulturens kontrollmekanismer. Den reellt existerande hederskulturen begränsar tillvaron för stora grupper ungdomar i Sverige i dag, men förvandlas av henne till kulturalistiska föreställningar om de andra. Inte ens begreppet hederskultur accepteras utan omnämns i inlägget som så kallad hederskultur.

 

Alltför abstrakt synsätt

Det var precis detta vi avsåg när vi beskrev de los Reyes och andra intersektionella forskares abstrakta synsätt som en mångordig bortförklaring. I praktiken innebär det att de förnekar det internationellt accepterade hedersbegrepp, som även används av den svenska riksdagen och regeringen.

Naturligtvis är det sant att varje fall av övergrepp är unikt, på samma sätt som varje människa är det. Men det hindrar inte att man kan se mönstren och strukturerna bakom hederstänkandet. Här skapas en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem – de samlade små gesternas tyranni. Vi menar att hederskulturen utgör ett osedvanligt tydligt exempel på antifeminism, främlingsfientlighet och strukturell diskriminering.

Blandar bort korten

Våra – och då i första hand Eduardo Grutzkys – erfarenheter från många års arbete med ungdomar som utsätts för hedersförtryck gör att vi saknar tilltro till forskare och andra debattörer som vill blanda bort korten. Paulina de los Reyes auktoritet i frågan vilar på bräcklig grund. Hon gör världsfrånvänd teori av en högst påtaglig verklighet, där unga människor behöver skydd och stöd i stället för bortförklaringar.

En av alla bakgrundsfaktorer hon vill föra in är klasstillhörighet, men hederskulturen existerar i alla samhällsklasser. Det hittills mest uppmärksammade hedersmordet i Danmark, det på Ghazala Khan i Köpenhamn, planerades och utfördes av medlemmar i en släkt som hade bott i Danmark i 35 år och betraktades som välbärgad och välintegrerad. En läkare i Malmö dömdes nyligen sedan han gått in i unga kvinnors journaler för att se efter om familjehedern var obesudlad; ett slags elektronisk oskuldskontroll. En förmögen brittisk skådespelerska med pakistansk bakgrund, känd från Harry Potter-filmerna, överlevde nätt och jämnt den misshandel som hennes far och bror utsatte henne för med hänvisning till familjens heder.

Underminerade utredningen

När de los Reyes skriver om behovet av vetenskaplig kunskap ska man minnas hur hon i mitten av 00-talet tillsammans med sin kollega Masoud Kamali agerade för att underminera den statliga integrationspolitiska utredningen. Genom absurda anklagelser om rasism bland utredarna lyckades de båda få den dåvarande integrationsministern Mona Sahlin (S) att lägga ner det pågående arbetet. Med uppbackning från de los Reyes tillsattes Kamali kuppartat som ny utredare och producerade sedan en lång rad konspiratoriska rapporter om ett Sverige på väg mot apartheid. Här saknades såväl kunskap som vetenskaplig substans.

Att Kamali, även han försedd med professorstitel, dessutom förnekar hederskulturens existens och motsätter sig ingrepp i familjerna för att stödja de utsatta visar hur skadlig den intersektionella forskarmiljön kan vara. Själv har Paulina de los Reyes antytt att det skulle vara rasistiskt att tala om hedersvåld: Att dela upp könsförtrycket i avskilda kulturella rum ger möjlighet att symboliskt förlägga det patriarkala våldet utanför gränserna för vad som är svenskt och att bevara bilden av en jämställd svenskhet. (Patriarkala enklaver eller ingenmansland?, en skrift från Integrationsverket.)

Illavarslande av länsstyrelsen

Det är riktigt illavarslande att Länsstyrelsen i Västra Götaland söker kunskap just där sådan saknas. Användbart material finns annars hos bland andra kollegorna på Länsstyrelsen i Östergötland, med ett nationellt uppdrag att motarbeta hedersförtrycket. Söker man sig till intersektionalismen vänder man sig bort från verkligheten och bort från de insikter som finns om hederskulturen och dess destruktiva och resurskrävande inverkan på vårt samhälle.

 

Eduardo Grutzky

Lars Åberg

Publicerad 18 oktober 2013 på Göteborgsposten

Tiotusentals ungdomar i hedersmiljöer får inte leva som sina jämnåriga här i Sverige. Och en förändring av förhållandena motarbetas av våra egna myndigheter. De varken tar hederskulturen på allvar eller stödjer dem som utsätts för den, skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg.

 

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna. Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Med sin tydliga uppdelning av tillvaron i tillåtet-och-förbjudet och vi-och-dom ägnar den sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.

De små gesternas tyranni

Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem − de samlade små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Hotet om repressalier är effektivare än det öppna våldet. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.

70 000 ungdomar i Sverige fruktar enligt Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” att de inte själva ska kunna välja sin partner. Det är ett av flera uttryck för att inte alla barn och ungdomar i vårt land har samma rättigheter. De vars framtidsutsikter och livsval begränsas av hedersideologin lever i många avseenden i en värld för sig.

 

Riksdagen har anslagit betydande summor för att bekämpa det hedersrelaterade våldet, men ändå frodas dessa djupt konservativa föreställningar. Hos statliga myndigheter förekommer vägran att följa politiska beslut och på sina håll kan det fortfarande hävdas att det inte är någon skillnad mellan hedersvåld och annat våld riktat mot kvinnor. Det är till och med så paradoxalt att föreningar kan förses med miljonbidrag för att bekämpa en hederskultur vars existens de förnekar.

Självgående byråkrati

En felvänd ängslan för att bidra till stigmatisering ligger djupt nedbäddad i det som vi med ett lån från fransk debatt kan benämna l´état profond, den djupa staten; ett självgående byråkratiskt system med egna värderingar som inte nämnvärt låter sig påverkas av skiften vid regeringsmakten. Här finns ett motstånd mot att ta hederskulturen på allvar och stödja dem som utsätts för den.

Vi ser detta hos länsstyrelser och organisationer med uppdrag att verka mot heders-våld och som inte ens erkänner att sådant våld förekommer. Vi ser det hos en mindre grupp samhällsforskare och myndighetsföreträdare, som i åratal har obstruerat arbetet mot hedersförtrycket genom att påstå att det skulle vara rasistiskt att benämna dess utövare.

Botkyrka kommun har trollat bort en korrekt tjänstemannarapport och hittat på en egen slutsats om att hedersvåldet ”inte är begränsat eller kopplat till viss religion eller etnicitet utan förekommer med varierande styrka i hela världen” (Socialförvaltningens ”Policy mot hedersrelaterat våld och förtryck”). Chefen för Rädda Barnen, som censurerat en beställd rapport om hedersvåld, är samtidigt biträdande chef på den bidragsutdelande Ungdomsstyrelsen och sitter dessutom och fördelar projektpengar hos Allmänna arvsfonden.

Tacksamt studieobjekt

När regeringen gav Ungdomsstyrelsen i uppdrag att stödja jämställdhetsarbete bland landets nationella minoriteter kunde följande läsas i slutrapporten: ”Vad som är jämställdhet och vilka frågor som är viktiga kan se olika ut i olika grupper. Man måste inte bara köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet. Hitta i stället er egen version utifrån grupp och kultur.”

Det är märkligt att en statlig myndighet så tydligt kan distansera sig från jämställdhetens ”svenska version”. När samma myndighet ska utbilda om hedersfrågor väljer den att som föreläsare skicka fram en imam från Kista folkhögskola, som själv är företrädare för hedersideologin. För den som vill tränga in i den djupa statens politiserade byråkrati utgör Ungdomsstyrelsen ett tacksamt studieobjekt.

 

Om politikernas beslut inte genomförs av tjänstemännen uppstår givetvis ett demokratiskt problem. När en myndighet driver en annan linje än den som riksdag och regering beslutat om uppstår utrymme för misstro, godtycke och i förlängningen korruption.

Fler exempel: I en handbok från 2011 om våldsutsatta kvinnor och barn, riktad till socialtjänsten, fortsätter Socialstyrelsen felaktigt att påstå att det saknas en vedertagen definition av hedersförtryck. Hos Länsstyrelsen i Västra Götaland fortsätter ansvariga personer att förneka att det finns ett sådant förtryck medan Länsstyrelsen i Östergötland arbetar intensivt med dessa frågor. Länsstyrelserna, med ansvar för att finansiera arbetet mot hedersvåldet, driver sina egna linjer oberoende av vem som är integrations- eller jämställdhetsminister.

Därför ter sig deras fördelning av bidrag slumpartad. Eftersom insatserna i hög grad är knutna till projektmedel saknas kontinuitet och förutsägbarhet. Det blir då fullständigt avgörande att man ingår i ett nätverk med samma uppfattning som den person som fattar beslut om anslagen.

Bristande probleminsikt

Att samhället med ena handen anslår pengar till organisationer som motarbetar hederskulturen och samtidigt med den andra ger stöd åt friskolor och föreningar som stärker dessa värderingar vittnar om bristande probleminsikt.

Det är inte antirasism att blunda för hedersideologins strukturella diskriminering och könsmaktsordning. Tvärtom blir ett rasistiskt tänkande tydligt hos dem, som anser att människor ska behandlas olika beroende på härkomst. De bidrar härigenom till att tiotusentals ungdomar i hedersmiljöer inte får leva som sina jämnåriga här i Sverige.

 

Eduardo Grutzky

Lars Åberg

19 augusti 2008 kl 04:48

Svenska Dagbladet

REPLIK TILL CORDELIA EDVARDSON | RELIGIONEN OCH ÖVERGREPP PÅ BARN

Man brukar säga att omskärelsen är det sista som man lämnar när en jude sekulariseras. Även judar som inte fastar på Yom Kippur ­eller judar som äter fläsk låter omskära sina barn.

Jag lämnade egentligen judendomen när jag förstod innebörden av morgonbönen, vars tredje välsignelse tackar gud ”för att du inte skapat mig till kvinna”.

Men även efter mitt avsked till judendomen lät jag omskära två av mina pojkar. Jag gjorde det övertygad om att omskärelsen ­inlemmade mina barn i en mångtusenårig gemenskap, som jag ändå kände stolthet över.

På ett djupare plan var jag övertygad om att jag inte skulle kunna identifiera mig helt och hållet med min avkomma om den inte ”präglades” på samma sätt som jag och alla mina farfäder.

Det var först när jag blev sambo med en kvinna, som hade en liten oomskuren pojke, som jag insåg mitt fruktansvärda misstag. Jag kunde älska pojken och uppfatta honom som ett av mina barn utan att hans förhud – vilket befängd tanke – skulle stå oss emellan.

Cordelia Edvardson är en av mina mest beundrade skribenter. I sin kolumn i SvD den 14/8, som också är en replik till Per Bauhns inlägg på Brännpunkt den 5/8, gör hon en analys, som ligger i linje med mina egna tankar, av diskussionen kring ”rekonstruktionen” av mödomshinnan.

Men när det gäller omskärelsen av pojkar, både muslimer och judar, har jag en annan uppfattning.

Föreställ dig att jag idag kommer till Socialstyrelsen som representant för en ny religion som etableras i Sverige. Religionen är inte problematisk i sig och har funnits i andra delar av världen i tre tusen år.

Föreställ dig vidare att jag, som företrädare för den nya gruppen ansöker om tillstånd att skära bort spetsen på näsan på alla flickebarn som föds inom gruppen, eftersom gruppen har lovat göra detta för flera tusen år sedan och i all framtid. Föreställ dig att ingreppet ska göras utan bedövning – för det mesta – och att det är ­oåterkalleligt. Vad tror du Socialstyrelsen skulle ge mig för svar?

Omskärelse av pojkar är en barbarisk handling som strider mot förnuft och moral. Även påstådda medicinska fördelar är otillräckliga för att acceptera en handling, som utförd på försvarslösa barn omvandlas till övergrepp.

Att införa barn i den kristna gemenskapen, även det utan deras tillåtelse, är också ett övergrepp – men som tur är är det kristna övergreppet av reversibel natur.

 

Expressen 19 nov 2007

Regeringen, som nyligen presenterade sin handlingsplan mot kvinnovåld, fick kritik av bland andra integrationsforskaren Masoud Kamali. Kamali menar att invandrarmän skuldbeläggs i hedersdebatten.

I dag skriver Eduardo Grutzky, som själv arbetar mot hedersförtryck, om vikten av att erkänna problemen – något som vänstern har misslyckats med. Nyamko Sabunis engagemang och glöd borde dra i gång en bredare debatt i alla politiska läger, skriver han:

 En vanlig föreställning om rasism är att det handlar om en inställning hos personer som inte tycker om andra människor på grund av hudfärg eller efternamn. Rasisten tillmäter människor egenskaper utifrån deras ursprung: oftast negativa egenskaper.

Men rasismen har också ett annat ansikte. Rasismen döljer sig bakom ädla och accepterade begrepp som multikulturalism och religiös tolerans. Om blonda och blåögda barn av svenskt etniskt ursprung skulle behandlas på samma sätt som barn med invandrarbakgrund behandlas av skolor, myndigheter och samhället i övrigt, då skulle Sverige skakas av ett ramaskri och en våg av protester som saknar motstycke i vår moderna historia.

I mitt arbete med ALMAeuropa.org, mot hedersförtryck, möter jag ofta problemet med att vi – det svenska samhället – använder dubbla måttstockar och bortförklarar detta med att ”det är ju deras kultur”. Det är en obehaglig slags så kallad tolerans, som i praktiken leder till ett svek mot människor som far illa och inte får tillgång till sin rättighetskatalog.

”Toleransen” har gått så långt att en man, som ringde mig, berättade att hans företag håller på att gå i konkurs. Han sålde då utbildningsmaterial, filmer för sexundervisning som köptes av svenska skolor. Mannen berättade att skolorna hade slutat att köpa hans filmer med förklaringen att ”vissa elever” kunde ta anstöt av filmernas innehåll och att deras familjer kunde uppfatta dem som ”olämpliga”.

På liknande sätt ser skolor och myndigheter mellan fingrarna, när exempelvis barn med invandrarföräldrar far illa (se Svt:s Dokument inifrån 18/11 av Evin Rubar). Detsamma gäller hedersdebatten, där det tog lång tid innan vi accepterade att det faktiskt finns barn som isoleras och förnekas kunskap om sina rättigheter. Tjejer som inte kan göra enkla livsval, välja sina partners eller sina fritidsintressen. Det har blundats för, och därmed indirekt givits acceptans för, arrangerade äktenskap – äktenskap som ofta även är tvångsäktenskap och permanenta våldtäktsinstitutioner.

 

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sedan många år tillbaka tagit ställning i dessa frågor och hennes engagemang och glöd borde dra i gång en bredare debatt i alla politiska läger och partier. På grund av sitt antirasistiska arbete har hon kritiserats och förtalats. Hon blir ofta beskylld för att ”demonisera” och ”sprida fördomar” som i Masoud Kamalis text här på debattsidan i går (”Invandrarmän svartmålas i hedersdebatten”). Hans resonemang är som att påstå att ”män svartmålas” så fort ett så angeläget samhällsproblem som kvinnomisshandel diskuteras.

I Sverige tolererar många att en del människor i vårt land lever under omständigheter som de aldrig själva skulle erkänna som legitima. Denna oerhörda naivitet borde kallas för rasism. ”Tolerans” har kommit att bli en sjukdom som drabbar de flesta av oss, som exemplet med filmerna för sexualundervisningen visar. Men huvudsakligen är det unga människor med invandrarbakgrund som begränsas i sina livsval eller i tillgången till sina rättigheter.

Skolan är den enda neutrala miljön för många barn och ungdomar – alltså för dem som ännu inte förpassats till barnfängelser förklädda till religiösa friskolor – och det är därför ett oerhört övergrepp mot framför allt unga invandrartjejer att berövas möjligheten att öka sin kunskap om sexualiteten. I mitt arbete mot hedersvåld har jag mött tjejer som har blivit gravida vid det första samlaget, bara på grund av bristande kunskap.

 

I debatten antyds det ofta att kampen för lika rättigheter för alla som bor i Sverige skulle vara en del av en västerländsk imperialistisk komplott. Det är en gåta för mig, hur intelligenta människor konsekvent ser kampen mot hedersförtrycket som smutskastning av muslimer och invandrare.

Vänster handlar just om värnandet av universella värden, inte om att av ren feghet blunda för en kamp för rättvisa som i grund och botten är de mest förtrycktas kamp: barnens och kvinnornas. Den svenska vänstern vill gärna ta ställning för de förtryckta, och det är bra. Men stora delar av vänstern kan samtidigt inte se att förtryck kan utövas av människor som anses vara förtryckta själva.

Det är i själva verket personer som Kamali som skapar ett ”vi och dem”-samhälle när de hela tiden envisas med att bedöma människor i Sverige utifrån deras grupptillhörighet och inte som enskilda individer i en demokrati. Grupper har inga mänskliga rättigheter. Det är bara människor som har det.

Den här sortens tolerans för andras vidskeplighet eller tradition döljer enligt min mening en rasistisk föreställning som bara tillerkänner den blonda majoriteten det fulla åtnjutandet av demokratins frukter. Det är inte rasistiskt att ifrågasätta kvinnoförtryck hos människor som har invandrat till Sverige. Det är rasistiskt att inte ifrågasätta det.

Förnekandet av hedersförtryck börjar påminna mig om ett annat förnekande, något mer frånstötande och ljusskyggt, men som också förekommer. Och förnekarna – oavsett om det gäller förintelsen eller hedersförtryck – är ibland desamma.

 

Eduardo Grutzky

 

 

Publicerad på Newsmill 5 januari 2011

Många har ställt mig ett stort antal frågor om Taimour, Sanningen är att jag inte minns honom särskilt väl. Han var stilig och populär men med kort stubin. Jag minns egentligen bara två saker om honom: att han hade en judisk flickvän och att jag bad honom lämna Sobelhuset, det kulturhus för ungdomar som jag hade startat 1994,  efter ett bråk för att han skulle lugna sig.

Taimour gjorde inget stort intryck på mig. Det gjorde däremot hans kamrat Hassan.

Jag och Hassan har förblivit vänner sedan åren på Sobelhuset. Han är idag egenföretagare, utbildar sig och kommer att bli ingenjör. Hassan träffade Taimour något år efter 11 september-attackerna år 2001, och saker och ting förändrades i deras relation. Taimour hade blivit ”konstig”, för att använda Hassans ord, och de träffades inte mer.

Hur kunde en vanlig pojke som Taimour bli en själmordsbombare?

Det finns många teorier om varför sådana radikaliseringsprocesser sker. En sak är säker: Taimour lämnade trygga Tranås, en kommun där integration aldrig varit ett stort problem, trots det stora antalet flyktingar som kom framför allt efter Balkankriget. Istället flyttande Taimour till en enklav.

Enklaven Luton, där Taimour tillbringade flera år, är i många avseenden ett eget minisamhälle i ett större samhälle. De brittiska normer och lagar som borde gälla där har satts ur spel och ersatts av tribala religiöst baserade interaktionssystem, helt grundade på tanken att det är gruppen som är samhällets minsta beståndsdel och inte individen. Religiös tillhörighet har ersatt politisk hemvist. Etnicitet ritar gränserna för gemenskapen.

Enklaver av denna typ existerar på åtskilliga platser i Sverige. Där finns nästan inga kvinnor som förvärvsarbetar eller går ut utan slöja.

Enklaviseringen sker parallellt med segregationen, men är inte identiska processer. Segregationen är en konsekvens av rasismen, som vill knuffa ut vissa grupper som inte är populära, och ser till att de hamnar tillsammans i områden där inga andra vill bo.

Enklaviseringen är en självvald segregation. Vissa väljer enklaver för att de inte delar det omgivande samhällets demokratiska och humanistiska syn på kvinnor, barn, mänskliga rättigheter och religion.

Nu efter Taimours fruktansvärda dåd och gripandena i Danmark letar myndigheterna desperat efter lösningar.

De rop som hörs tydligast är att samhället måste ge mer resurser till ”inte-så-radikala-islamister” för att de ska kunna motverka ”alltför-radikala-islamister”. Detta innebär i praktiken att även personer som är homofoba, kvinnofientliga, barnfientliga och rasistiska, kommer att tilldelas samhällsresurser för att motverka homofoba, kvinnofientliga, barnfientliga och rasistiska personer som dessutom är beredda att spränga sig själva och andra i luften.

Tanken är inte ny: Efter bomberna i London anlitade Tony Blairs regering den omstridde islamdebattören Tariq Ramadan som rådgivare. Den som är intresserad av att veta mer om Tariq Ramadan kan läsa Caroline Fourests bok Brother Tariq – The Doublespeak of Tariq Ramadan.

Tariq Ramadan hade bara några månader tidigare förbjudits att åka till USA på grund av sina kopplingar till det Muslimska brödraskapet i Egypten och dess väpnade gren Hamas. Ramadans farfar, al-Bannah, grundade Brödraskapet.

De som styr Sverige famlar nu efter åtgärder för att blidka islamister, så att de i sin tur kan påverka de ”alltför radikala” och våldsbenägna islamisterna.

Eftergifter gentemot en våldsbenägen och destruktiv makt prövades som bekant inför andra världskriget. Resultatet blev inte tillfredsställande. Hitler tolkade varje eftergift som ett tecken på svaghet och lyckades under en avgörande period bygga upp sin styrka för att slutligen nästan förinta de välmenande nationer som till varje pris hade försökt att undvika en konflikt.

När makthavarna blir rädda vill de förhandla och undvika konflikter. Ett exempel på det är när socialdemokratiska Broderskapsrörelsen ska inkludera muslimer, och därmed upphör att vara en organisation för kristna socialdemokrater. Då känner man sig nödsakad att i sitt styrdokument ta bort formuleringarna om alla människors rätt till sin sexualitet oavsett läggning.

I jämlikhetsparagrafen i Broderskapsrörelsens ”Manifest för kristen vänster” heter det att ”Vi strävar efter en värld […] utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning”,  men i det muslimska manifestet är ”sexuell läggning” borttaget.” (Se tex Per Gudmundsson, SvD, 29/12 2010).

Det nuvarande politiska läget i Sverige kommer att skapa en högsäsong för allehanda reaktionärer, som påstås kunna hindra unga män från att bli terrorister. Samhällets reaktion borde vara den motsatta: i stället för att som statsministern säga att självmordsbomben var ”oönskad”, borde budskapet vara att ”vi kommer att vända på varenda sten”.

Samhällets reaktion borde vara att stödja alla demokratiska, sekulära organisationer som bevisligen – och inte bara på pappret – arbetar för kvinnorättigheter, barnrättigheter och för mänskliga rättigheter.

Samhället borde omedelbart stänga alla religiösa skolor, kriminalisera tvångsäktenskap, skärpa straffen för olika hedersbrott och samtidigt strypa allt ekonomisk stöd till alla religiösa organisationer, oavsett om det kommer från utlandet eller från myndighetshåll i Sverige.

Istället borde samhället stödja muslimer som Hassan. Men vad skulle det innebära? Hassan ser sig själv främst som svensk, och hans koppling till islam är privat. Han tror på gud, han fastar på Ramadan och han äter i vanliga fall inte gris.

Men sanningen är att Hassan inte behöver något stöd. Han klarar livet på ett utmärkt sätt. Sanningen är att Hassan är muslim precis som andra svenskar är kristna eller judar. På sitt eget grundlagsskyddade sätt. Utan att varken kräva eller förvänta sig att samhället ska anpassa sig till hans tro.

Jag tror mig veta att det finns väldigt många som Hassan i vårt land. Jag träffar dem vart jag än åker för att föreläsa. Men de har ingen entydig röst. De vill inte bli ihopklumpade som ”muslimer” eller ”invandrare”. Många som Hassan har kommit till Sverige just för att slippa bli ihopklumpade.

Låt inte terroristerna och deras profitörer avgöra vem som är muslim i Sverige.