Nej till jämställdhet och kvinnofrid

 Publicerad i Sans Magasin december 2013

I sin iver att verka för mångkulturalism blir många debattörer kulturrelativister som försvarar hederskultur och våld.

Vi lever i symbolpolitikens tid, då många föredrar att prata om hur bilden av ett förhållande ser ut framför att diskutera det faktiska förhållandet och vad man kan göra åt det.

Hederskulturen är ett bra exempel, för i svensk debatt har det länge funnits inflytelserika röster som ansett att allt tal om hedersförtryck är utpekande eller rentav främlingsfientligt, samtidigt som de visat mycket begränsat intresse för förtryckets offer. Det handlar här om teoretiska och ideologiska positioneringar. Hur det går för dem som tvingas leva med hederskulturens konsekvenser blir irrelevant.

Trots att det inte kan finnas något försvar för hederskulturens våld och förtryck, för dess gradering av människovärdet, pågår det år efter år en märklig debatt om denna kultur. Existerar den verkligen, är den värre än andra, måste den inte tolereras i mångfaldens namn, förvärras den inte av myndigheternas klåfingrighet, är det inte i grunden rasistiskt att ens benämna den?

OFÖRENLIGT MED DEMOKRATIN

Hedersideologin har fått fäste i Sverige, men är ett tanke- och normsystem som är oförenligt med demokratin och som struntar i mänskliga rättigheter. Hederskulturen påminner om en maffia och ägnar sig i ordens rätta bemärkelse åt antifeminism och främlingsfientlighet, åt könsmaktsordning och strukturell diskriminering.

Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja fruktar 70 000 ungdomar i Sverige att de inte själva ska kunna välja vem de vill gifta sig med. Det är ett av flera uttryck för att inte alla barn och ungdomar i vårt land har samma rättigheter. De, vars framtidsutsikter och livsval begränsas av hedersideologin, lever i många avseenden i en värld för sig.

På botten av debatten om hedersförtryck skvalpar föreställningen att man inte får ha synpunkter på hur andra människor tänker och agerar, åtminstone inte om de kommer från en annan del av världen. Passiv tolerans har ersatt ett mer solidariskt förhållningssätt. Rädslan för att bli beskylld för allehanda obehagligheter har haft en förödande effekt inte bara på samtalsklimatet utan också på politikernas och myndigheternas agerande.

TRE UPPMÄRKSAMMADE MORD

Hedersdebatten sköt fart efter tre uppmärksammade mord − Sara Maisam Abed Ali 1996, Pela Atroshi 1999 och Fadime Sahindal 2002 − men grunden var lagd sedan flera decennier tillbaka. Besvärliga frågor med anknytning till invandring och integration hanterades med osäkerhet och handfallenhet i svensk offentlighet, och det kunde inte några hedersmord rucka på. Efter släktens mord på Pela Atroshi skrev integrationsminister Mona Sahlin (S) och jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Dagens Nyheter i december 2000:

         Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är    kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor… Vi får aldrig acceptera talet om ‘hedersmord’.

I ett uppmärksammat tal vid Vänsterpartiets kongress 2002 presenterade den dåvarande partiledaren Gudrun Schyman en uppfattning, som hon sedan under vissa krumsprång hållit fast vid:

Kvinnoförtrycket tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Bläddrar man bakåt i myndighetsrapporter och debattböcker om det mångkulturella Sverige finner man också ett tilltal som är både självspäkande och förmanande. I sin plädering för det som då kallades hemspråksundervisning i boken Att vara invandrarbarn i Sverige undrade Karin Wallin år 1978:

Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?

År 1981 publicerade dåvarande Invandrarverket rapporten Muslim i Sverige, och i den framträdde stora likheter mellan de religiösa och de hedersrelaterade tankegångarna. Det svenska samhället och dess värderingar framställdes som ett problem. I rapporten förutspåddes kommande önskemål om ”egna förskolor där barnen skulle kunna få en muslimsk identitet innan de börjar skolan”. Framför allt märktes en oro för flickorna; en del föräldrar skickar dem till hemlandet för att de inte ska påverkas av det svenska ”fördärvet”.

År 1988 gav Socialstyrelsen ut skriften Sjaletten sitter i hjärtat, precis som Karin Wallins böcker spridd som kurslitteratur på universitet och högskolor, som handlar om hur den svenska förskolan bör möta människor från andra kulturer:

Att lämna ifrån sig sitt barn till svensk barnomsorg kan också få en symbolisk innebörd − man överlämnar barnet till ‘Sverige’.

Skriftens författare Ylva Sörman ville även skapa förståelse för den mansroll som hon beskrev som normen inom islam:

Det är männen inom familjen som har till uppgift att vaka över den kvinnliga dygden. Därför kan småbröder ha ansvar och befogenhet att bestämma över en äldre syster. Kvinnans stolthet vilar i oskulden och i ett kyskt och korrekt uppförande.

I texten refererades religionshistorikern Kenneth Ritzén, som betonade att man inte får glömma bort ”invandrarmannen”:

Vad mannen försöker försvara är en slags kollektiv enhet mot det svenska majoritetssamhället. Det är det svenska samhället som utlöser mekanismer som gör att kontrollen över kvinnorna blir betydligt strängare.

I skriften Kulturell mångfald i vardagen och i hälso- och sjukvården, utgiven av stiftelsen Centrum för medicinsk humaniora, skrev antropologen Hedi Bel Habib 1989 om skilda sexualsyner i religiösa och sekulära samhällen:

Man måste erkänna att begreppet ‘tvångsäktenskap’ är felaktigt. Det är en projicering av västerländska värderingar på ett system som har en helt annan logik… I verkligheten finns det inget bevis på att valfrihet och frivillighet i sociala och sexuella relationer är något positivt i sig.

1990 kom etnologen Gillis Herlitz skrift Hot och våld i kulturmötet, utgiven av Statshälsan. Han skriver:

I Sverige har vi en lagstiftning som klart säger ifrån rörande användandet av våld mot barn, även i uppfostrande syfte…  Du ‘vet’ ju att det inte är ett bra sätt att umgås med barnen. På samma sätt ‘vet’ kanske en invandrare att det är rätt att kärleksfullt då och då daska till barnen. Synen på våld tillhör i det här fallet centrala kulturella värderingar.

Under rubriken ”Vad kan du göra?” skrev Herlitz:

Inse att det i kulturmötet är två kulturer som möts. Det är inte fråga om en konstig (flyktingens) och en normal (den svenska) kultur. Det är två lika konstiga eller lika normala kulturer.

Herlitz tycktes alltså mena att en kultur som tillåter våld mot barn ska betraktas som lika ”normal” som en som inte accepterar detta våld.

KULTURRELATIVISMENS STARKA STÄLLNING

Kulturrelativismens ställning har varit stark i den offentliga ideologiproduktionen. Inställningen är att människor från andra kulturer ska mötas med respekt även om de slår sina barn och gifter bort sina minderåriga döttrar. Eftersom det finns brister i det svenska samhället saknas anledning att ingripa mot dem som utsätter sin familj för odrägliga förhållanden. I skydd av sådan missriktad tolerans har reaktionära grupper kunnat flytta fram sina positioner genom att driva krav på särlösningar och institutionell anpassning.

Forskningen kring ämnet har i hög grad varit inriktad på att söka efter strukturella hinder i det svenska samhället. Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, NCK, har regeringens uppdrag att sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer. Trots detta skriver centret på sin hemsida:

Inom forskningen finns ingen konsensus kring vad det omdebatterade begreppet heder innebär… Om hedersvåld definieras som kontroll av (främst) kvinnors sexualitet eller beteende, är detta ett fenomen som förekommer i många länder, om än på olika vis. Historiker har visat att värden som heder och skam har spelat en stor roll för att kontrollera individen även i svenska och nordiska samhällen.

NCK:s beskrivning avrundas på ett sätt som känns igen från många forskningsrapporter och debattinlägg:

Hedersrelaterat våld som utförs i Sverige (kan) inte förstås utan att ta hänsyn till etnisk diskriminering och kulturella föreställningar om invandrare som våldsverkare och/eller offer − föreställningar som kan leda till ökad utsatthet samt förminska och dölja andra former av våldsutsatthet.

Det kan te sig svårbegripligt, men det finns alltså organisationer som tar emot skattemedel för att bekämpa hedersvåld och samtidigt betvivlar att sådant våld förekommer. När Socialstyrelsen fördelade statsbidragen för 2013 till ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete inom det sociala området gick den största summan, 13,3 miljoner kronor, till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS. Vid sidan om ROKS fick kvinnojouren Terrafem 1,45 miljoner kronor. Terrafem söker regelbundet finansiering för insatser mot hedersvåld, trots att organisationen förnekar hedersvåldets existens.

I boken Debatten om hedersmord från 2004 skrev Terrafems första ordförande Bernadita Nuñez att i fråga om morden på Sara, Pela Atroshi och Fadime Sahindal måste

den rådande könsmaktsordningen accepteras som den bakomliggande förklaringen, samtidigt som hänsyn tas till förekommande etnisk diskriminering.

På sin hemsida jämställer Terrafem fortfarande hedersvåld med annat våld mot kvinnor.

Vid en debatt i Stockholm 2012 likställde Angela Beausang, ordförande i ROKS, hedersmord med ”hedersvåld” i Tornedalen. Hon poängterade att ”vi svenskar inte är bättre än de andra, svensk-svenska män dödar också kvinnor”. Vad hon ville ha sagt var att det inte finns någon hedersideologi.

INTERSEKTIONELLA FORSKARE

En begränsad grupp forskare med så kallad intersektionell inriktning har genom åren återkommit i hedersdebatten och intagit talarstolen vid otaliga seminarier och konferenser. Här märks bland andra Paulina de los Reyes, Mehrdad Darvishpour, Diana Mulinari och Edda Manga. Gemensamt för dem är att de drivs av ideologiska föreställningar snarare än omsorg om dem som drabbas av hederskulturen. Intersektionalisterna påstår att hederstänkande finns i alla grupper och att en rad faktorer måste vägas in, såsom kön, klass, etnicitet och så vidare. Just för att den intersektionella hållningen dribblar bort det specifika passar den som hand i handske till den försiktighet och ängslighet som genomsyrar det politiska och akademiska Sverige.

I Debatten om hedersmord skrev sociologen och genusvetaren Diana Mulinari att debatten efter mordet på Fadime Sahindal syftade till att

genom en extrem moralpanik föra in begrepp som hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in mitt ibland ’oss’.

Idéhistorikern Edda Manga slog i Feministiskt perspektiv i februari 2013 helt sonika fast att termen hedersvåld är rasistisk.

Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund, var redan bekant för sina konspiratoriska samhällsbeskrivningar när han år 2004 handplockades av Mona Sahlin som statlig diskrimineringsutredare. I boken Släkten är värst: Om hederskultur intervjuades Kamali strax efter att han fått sitt nya uppdrag:

Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld… Du menar att det bara gäller invandrare, eller hur? Vi kan inte blunda för att svenska män mördar sina kvinnor för sin manlighets skull. Svenska kvinnor kan mördas i Sverige av sina män för att de har sex med andra män. Det kan även socialtjänsten i Norrland intyga. Det finns ingen speciell hederskultur, men våld existerar.

Då hade han redan några dagar efter mordet på Fadime Sahindal skrivit i

Göteborgs-Posten att ”mord där förövaren och offret har svensk bakgrund” kategoriseras som ”modernt” och ”normalt”. Av vem? Han fortsatte:

I den fräcka debatten som förs i svenska medier framställs svenska män som mördar sina kvinnor som värdigare än ’hedersmördarna’.

Vem, vill man fråga, har hävdat att någon enda mördare är värdig?

ARGUMENTEN FÖR HEDERSVÅLD KÄNNS IGEN

Den som följt hedersdebatten känner igen de flesta argumenten och åtskilliga av debattörerna. I antologin Perspektiv på manlighet och heder från 2010 upprepade Mehrdad Darvishpour, lektor i socialt arbete vid Mälardalens högskola, teorin att det är den invandrade mannens förlust av makt och prestige i det nya landet som gör att han kan ta till våld för att försvara sin heder.

En självklar invändning är att hederskulturen har sitt ursprung, sin ideologiska bas och sin dominerande utbredning i de delar av världen som majoriteten av migranterna till Europa kommer från. Det är värderingar de tar med sig, de uppstår inte i invandringslandet. De allra flesta hedersbrotten begås där hederskulturen genomsyrar samhället och utgör en del av dess struktur.

I november 2010 tog Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, till orda på debattsajten Newsmill:

När den ’vanlige svensken’ slår ihjäl sin kvinnliga partner, är då inte det också ett hedersmord?… Jag anser att begreppet hedersmord är rasistiskt belastat, och det skymmer det verkliga problemet med det ökande våldet mot kvinnan.

Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, kritiserade i juni 2013 en informationsfilm om hedersförtryck, som ingick i ett skolmaterial utformat av Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland. Felet med filmen var enligt Jonsson att den visade män från Mellanöstern som förtryckte kvinnor. Så är det inte alls, sa han till SVT:s Östnytt:

Man måste ta hänsyn till det och inte förstärka den stereotypen. Det får ett rasistiskt bakslag. Det här är den bilden som finns sedan Fadime. Den måste bekämpas för att den är felaktig.

Det hela blev knappast bättre av att han fortsatte att argumentera i Dagens Nyheter i augusti 2013:

Vilka är dessa ‘hederskulturer’ som ska bekämpas?… Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.

Stefan Jonsson tycktes mena att hedersideologin är ett påhitt. När han fick mothugg av andra debattörer hävdade han att Europa nu är en plats

där bekämpandet av fabricerade hederskulturer blir en integrationspolitisk hörnsten.

Det är logiskt att de som upprätthåller hederskulturen vill vara ifred med den. För dem är yttrandefrihet ett hot eftersom yttranden som färdas utanför ytterdörren kan leda till problem. För debattörer, som förnekar hederskulturens existens eller bara tycker den kan få finnas som en kultur bland alla andra, har yttrandefriheten också ett begränsat värde om den används för att kritisera sådant som de anser borde tolereras och rentav respekteras.

Själva menar vi att en expansiv hederskultur nu tvingar in frågor om jämställdhet, människosyn och demokrati i den svenska debattens centrum. Det stora bakslaget för yttrandefriheten i världen i dag drabbar kvinnor och flickor i de samhällen och miljöer där deras osynlighet utgör den ideologiska kärnan. De verkliga rasisterna är de som accepterar en segregation där de mest utsatta inte betraktas som lika mycket värda som andra medborgare.

 

Eduardo Grutzky och Lars Åberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *