Expressen 19 nov 2007

Regeringen, som nyligen presenterade sin handlingsplan mot kvinnovåld, fick kritik av bland andra integrationsforskaren Masoud Kamali. Kamali menar att invandrarmän skuldbeläggs i hedersdebatten.

I dag skriver Eduardo Grutzky, som själv arbetar mot hedersförtryck, om vikten av att erkänna problemen – något som vänstern har misslyckats med. Nyamko Sabunis engagemang och glöd borde dra i gång en bredare debatt i alla politiska läger, skriver han:

 En vanlig föreställning om rasism är att det handlar om en inställning hos personer som inte tycker om andra människor på grund av hudfärg eller efternamn. Rasisten tillmäter människor egenskaper utifrån deras ursprung: oftast negativa egenskaper.

Men rasismen har också ett annat ansikte. Rasismen döljer sig bakom ädla och accepterade begrepp som multikulturalism och religiös tolerans. Om blonda och blåögda barn av svenskt etniskt ursprung skulle behandlas på samma sätt som barn med invandrarbakgrund behandlas av skolor, myndigheter och samhället i övrigt, då skulle Sverige skakas av ett ramaskri och en våg av protester som saknar motstycke i vår moderna historia.

I mitt arbete med ALMAeuropa.org, mot hedersförtryck, möter jag ofta problemet med att vi – det svenska samhället – använder dubbla måttstockar och bortförklarar detta med att ”det är ju deras kultur”. Det är en obehaglig slags så kallad tolerans, som i praktiken leder till ett svek mot människor som far illa och inte får tillgång till sin rättighetskatalog.

”Toleransen” har gått så långt att en man, som ringde mig, berättade att hans företag håller på att gå i konkurs. Han sålde då utbildningsmaterial, filmer för sexundervisning som köptes av svenska skolor. Mannen berättade att skolorna hade slutat att köpa hans filmer med förklaringen att ”vissa elever” kunde ta anstöt av filmernas innehåll och att deras familjer kunde uppfatta dem som ”olämpliga”.

På liknande sätt ser skolor och myndigheter mellan fingrarna, när exempelvis barn med invandrarföräldrar far illa (se Svt:s Dokument inifrån 18/11 av Evin Rubar). Detsamma gäller hedersdebatten, där det tog lång tid innan vi accepterade att det faktiskt finns barn som isoleras och förnekas kunskap om sina rättigheter. Tjejer som inte kan göra enkla livsval, välja sina partners eller sina fritidsintressen. Det har blundats för, och därmed indirekt givits acceptans för, arrangerade äktenskap – äktenskap som ofta även är tvångsäktenskap och permanenta våldtäktsinstitutioner.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sedan många år tillbaka tagit ställning i dessa frågor och hennes engagemang och glöd borde dra i gång en bredare debatt i alla politiska läger och partier. På grund av sitt antirasistiska arbete har hon kritiserats och förtalats. Hon blir ofta beskylld för att ”demonisera” och ”sprida fördomar” som i Masoud Kamalis text här på debattsidan i går (”Invandrarmän svartmålas i hedersdebatten”). Hans resonemang är som att påstå att ”män svartmålas” så fort ett så angeläget samhällsproblem som kvinnomisshandel diskuteras.

I Sverige tolererar många att en del människor i vårt land lever under omständigheter som de aldrig själva skulle erkänna som legitima. Denna oerhörda naivitet borde kallas för rasism. ”Tolerans” har kommit att bli en sjukdom som drabbar de flesta av oss, som exemplet med filmerna för sexualundervisningen visar. Men huvudsakligen är det unga människor med invandrarbakgrund som begränsas i sina livsval eller i tillgången till sina rättigheter.

Skolan är den enda neutrala miljön för många barn och ungdomar – alltså för dem som ännu inte förpassats till barnfängelser förklädda till religiösa friskolor – och det är därför ett oerhört övergrepp mot framför allt unga invandrartjejer att berövas möjligheten att öka sin kunskap om sexualiteten. I mitt arbete mot hedersvåld har jag mött tjejer som har blivit gravida vid det första samlaget, bara på grund av bristande kunskap.

I debatten antyds det ofta att kampen för lika rättigheter för alla som bor i Sverige skulle vara en del av en västerländsk imperialistisk komplott. Det är en gåta för mig, hur intelligenta människor konsekvent ser kampen mot hedersförtrycket som smutskastning av muslimer och invandrare.

Vänster handlar just om värnandet av universella värden, inte om att av ren feghet blunda för en kamp för rättvisa som i grund och botten är de mest förtrycktas kamp: barnens och kvinnornas. Den svenska vänstern vill gärna ta ställning för de förtryckta, och det är bra. Men stora delar av vänstern kan samtidigt inte se att förtryck kan utövas av människor som anses vara förtryckta själva.

Det är i själva verket personer som Kamali som skapar ett ”vi och dem”-samhälle när de hela tiden envisas med att bedöma människor i Sverige utifrån deras grupptillhörighet och inte som enskilda individer i en demokrati. Grupper har inga mänskliga rättigheter. Det är bara människor som har det.

Den här sortens tolerans för andras vidskeplighet eller tradition döljer enligt min mening en rasistisk föreställning som bara tillerkänner den blonda majoriteten det fulla åtnjutandet av demokratins frukter. Det är inte rasistiskt att ifrågasätta kvinnoförtryck hos människor som har invandrat till Sverige. Det är rasistiskt att inte ifrågasätta det.

Förnekandet av hedersförtryck börjar påminna mig om ett annat förnekande, något mer frånstötande och ljusskyggt, men som också förekommer. Och förnekarna – oavsett om det gäller förintelsen eller hedersförtryck – är ibland desamma.

Eduardo Grutzky